Efter drygt 4 månader så fick vi beskedet om att vår ponny är halt igen och vi åter på ruta 1.

 

Vad säger man? Inget, man gråter och undrar varför??

Dottern är förkrossad, hennes mål och drömmar kommer inte slå in. Hennes ambitioner är nere på noll.

 

Vi är ett team. Jag som mamma och så min dotter och hennes ponnyer. Den bästa ponnyn har verkligen varit bra med höga placeringar i nästan varje start, med höga procent och med ett go och vilja som inte många har. Man frågar sig om det gått för bra?

Men, hon har tränat ponnyn från noll till det dom kan idag! Då kan man väl inte säga att det gått för bra? De har kämpat under ett par år och bara blivit bättre och bättre. Så bra att hon hade ambitionen att rida ponny-SM nästa år!

Nu har vi inga ekonomiska resurser längre att fortsätta proceduren med att behandla, behandla och behandla. Nu får vi ge upp. Men vi vet att vi gjort precis allt i vår makt att försöka hjälpa henne och få henne frisk. Det gick inte!

 

 

Mina vänner är så trötta på mitt tjat om pengar, sjuk ponny m m så jag beslutade att börja med en blogg! En blogg där jag kan skriva ner alla mina tankar. Jag väljer det för att slippa prata sönder andra.

Det känns ok.

 

Mitt liv, mina dagar har jag tillsammans med min dotter. Vi är själva med hus, trädgård och ponnyer. Ponnyerna är för många, huset för stort men vi har valt att bo kvar istället för att bo i någon lägenhet.

Ponnyer går inte att sälja idag har vi märkt. Annons efter annons och ingen är intresserad. Så här står vi, en vinter till med allt slit i mörker och kyla. Det är värt det trots alla tunga timmar ute i stallet.

Vi lever bara en gång och varför ska man då inte hålla på med det man vill.

 

 

Ja det är sorgligt, allt kommer bli bra, någongång. Visst, visst är det så, men när? Självklart kommer vi komma vidare. Ponnyn får nu gå i hagen och vara ponny, sen får vi kolla henne igen till våren.

Ska vi leta efter en ny ponny eller ska vi leta efter en stor häst är nästa fråga? Var ska vi ha den, boxarna räcker inte och inte heller min lön. När allt har lagt sig lite, då får vi prata om hur vi ska göra.

 

Nu ska vi försöka gå vidare, en dag i taget. Det kommer lätta lite undan för undan. Vi kommer aldrig sluta älska den här ponnyn, hon som varit så tapper!

 

Jag avslutar dagen med att säga, jag älskar min dotter mest av allt och kunde jag skulle jag göra allt bra igen!

 

Kram

 

En ny dag i mitt liv har börjat