Ibland orkar man bara inte
Har inte orkat skriva och har heller inte vetat vad jag ska skriva om.
Vi väntar fortfarande på besked om hur det ska gå med ponnyn. Ska hon flytta hem eller ska hon vara kvar hos oss?
Ingen hör av sig och ingen skriver längre något på Fb på våra loggar. Det har man inte gjort på länge.
Jag undrar vad vi har gjort?! Att bete sig så mot mig som är vuxen det är helt ok. Men inte mot min dotter! Hon har absolut inte gjort något illa mot dom eller mot någon annan i deras familj!
Jag har säkert gjort flera saker som är fel, jag har pratat och jag har klagat med mina vänner och det har säkert gått fram. MEN, var arg på mig och inte på min dotter då...
En vänskap börjar alltid så bra och tyvärr slutar det ibland som vår har gjort nu, i total skit. De har valt det och de har inte berättat något.
I somras var det inte så men nu är det aldrig en kommentar. I snart 2 veckor har vi gått och väntat på att de ska höra av sig om vad de beslutat. Troligtvis vet de redan men tänker väl att vi ska få gå där och vänta...
Min dotter sover dåligt pga att att hon inte vet om ponnyn får stanna eller inte. Så klart hon gör, hon har massvis med funderingar i sitt huvud om hur det ska bli.
Ska de ta hem sin ponny eller får hon stanna?
En svår dag i mitt liv
Kram
Så har hon bestämt sig för sitt liv
För det första, det känns skönt att veta att ingen läser! Jag är anonym och det känns bra. Konstigt? Nej, inte alls för mig.
Min älskade dotter har bestämt sig för att sluta skolan, söka jobb utomlands inom hästar och lämna tillbaka den ej-friska ponnyn samt sälja sin andra ponny. Den 3;dje, den är mitt ansvar säger hon.
Bra, någon blir kvar till mej. Jag blir inte ensam kvar här hemma utan något att göra!
Det känns tufft när de väl bestämt sig men jag stöttar henne i allt det hon vill göra! Jag vill att hon ska få må bra och det gör hon inte hemma säger hon.
Hon klarar inte av att se sin ponny dålig, den andra ponnyn klarar hon inte av att rida för de blir bara osams när de tränar och den tredje är hon lite för stor för.
Varför kan inte livet vara lätt?
Varför måste det vara så svårt att se ens barn må så dåligt. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde göra ponnyn frisk och att de fick sätta igång med träning och tävling igen! Men jag har tömt ut och in på allt och det hjälpte inte.
Finns inga pengar kvar och då går det inte. Sälja saker, jag har funderat på att sälja trailern som är värd mycket och köpa en sämre igen men har bara tänkt tanken...
Jag hoppas att hon får styrka och mod och ork att ta sig igenom några svåra år till. Hon kommer sörja sina ponnyer till max. Hon kommer aldrig glömma dom men de kommer få det bra. Vad finns mer att säga?
Mitt älskade barn är 17 år snart och har fått så mycket stryk de senaste 4 åren att man förstår att hon inte orkar vara kvar hemma mer. Hon har vänner här men ponnyerna har alltid betytt mest för henne. Nu kommer jag att hjälpa henne att komma dit hon vill även om det är jobbigt. Jag gråter och hon håller inne med sitt.
Vi sover dåligt om nätterna och det kommer vi göra ett tag till.
Svårast blir när våra älskade ponnyer åker härifrån men vi kommer klara det. Jag vet det, även om det blir det tuffaste på länge. Våra älskade ponnyer
Jag har vikt mitt liv för hästarna och kommer så göra i fortsättningen också. Än är jag inte beredd att sluta med dom.
Våra ponnyer är det bästa vi har!
En dag i mitt liv pågår med många tankar
Kram
Ponnyerna dyrkar marken som min dotter går på, frågan är om hon förstår det?
Kan man gå och gömma sig?
Andra dagen efter beskedet. Vi går som i ett töcken och tänker, tänker och tänker. Pratar inte om det så mycket. Allt måste få ta sin tid nu och lägga sig.
Vi behöver båda få sova ordentligt. Tankarna på nätterna är nog värst, man vet att man måste sova men kan inte. Funderar på hur man skulle ha gjort istället för allt det vi gjorde.
Nu tar vi av skorna på ponnyn och så får hon gå i hagen. Sparar lite pengar och det behövs. Räkningarna från klinik och behandling kom igår, 2.200 kr. Tur det är lön snart.
Vi har lärt oss de sista månaderna att leva på ingenting. Inga dyra inköp och minimalt med mat som dessutom ska vara billig. Det går, det gör det.
Livet kommer gå vidare även efter det här men frågan är hur?
Vi äger inte ponnyn utan har henne på foder. Vad kommer ägaren göra? Hämtar dom hem henne eller låter dom oss behålla henne?
Alla i vår omgivning tycker så klart att vi ska lämna tillbaka henne och satsa på någon frisk ponny eller stor häst. Men hallå, hur lätt är det? Vi älskar denna ponny mest av allt i hela världen! Fatta det!!
I övrigt så fungerar livet, vi får våra nya dagar och vi hankar oss fram tillsammans, dottern och jag. Vi kommer klara oss. Vi kommer gå hela ur det här men jag undrar hur?
Vi fick i alla fall ytterligare en ny dag i livet
Kram
En sorgens dag igår
Efter drygt 4 månader så fick vi beskedet om att vår ponny är halt igen och vi åter på ruta 1.
Vad säger man? Inget, man gråter och undrar varför??
Dottern är förkrossad, hennes mål och drömmar kommer inte slå in. Hennes ambitioner är nere på noll.
Vi är ett team. Jag som mamma och så min dotter och hennes ponnyer. Den bästa ponnyn har verkligen varit bra med höga placeringar i nästan varje start, med höga procent och med ett go och vilja som inte många har. Man frågar sig om det gått för bra?
Men, hon har tränat ponnyn från noll till det dom kan idag! Då kan man väl inte säga att det gått för bra? De har kämpat under ett par år och bara blivit bättre och bättre. Så bra att hon hade ambitionen att rida ponny-SM nästa år!
Nu har vi inga ekonomiska resurser längre att fortsätta proceduren med att behandla, behandla och behandla. Nu får vi ge upp. Men vi vet att vi gjort precis allt i vår makt att försöka hjälpa henne och få henne frisk. Det gick inte!
Mina vänner är så trötta på mitt tjat om pengar, sjuk ponny m m så jag beslutade att börja med en blogg! En blogg där jag kan skriva ner alla mina tankar. Jag väljer det för att slippa prata sönder andra.
Det känns ok.
Mitt liv, mina dagar har jag tillsammans med min dotter. Vi är själva med hus, trädgård och ponnyer. Ponnyerna är för många, huset för stort men vi har valt att bo kvar istället för att bo i någon lägenhet.
Ponnyer går inte att sälja idag har vi märkt. Annons efter annons och ingen är intresserad. Så här står vi, en vinter till med allt slit i mörker och kyla. Det är värt det trots alla tunga timmar ute i stallet.
Vi lever bara en gång och varför ska man då inte hålla på med det man vill.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade kunnat göra mer. Jag önskar att jag hade de resurser så jag hade kunnat fortsätta behandla vår ponny. Jag önskar att min dotter ska få bli glad igen!
Ja det är sorgligt, allt kommer bli bra, någongång. Visst, visst är det så, men när? Självklart kommer vi komma vidare. Ponnyn får nu gå i hagen och vara ponny, sen får vi kolla henne igen till våren.
Ska vi leta efter en ny ponny eller ska vi leta efter en stor häst är nästa fråga? Var ska vi ha den, boxarna räcker inte och inte heller min lön. När allt har lagt sig lite, då får vi prata om hur vi ska göra.
Nu ska vi försöka gå vidare, en dag i taget. Det kommer lätta lite undan för undan. Vi kommer aldrig sluta älska den här ponnyn, hon som varit så tapper!
Jag avslutar dagen med att säga, jag älskar min dotter mest av allt och kunde jag skulle jag göra allt bra igen!
Kram
En ny dag i mitt liv har börjat
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
