Kan det bli sämre?
Undrar om det kan bli sämre i år?
- Bilen är reparerad för ca 15.000
- Bilen är nu inlämnad igen
- Dottern blev lämnad själv efter 3 år
- Ponnyn gick sönder och det blev inga tävlingar längre
- En ponny fastnade i eltråden när han försökte ta sig ut och vi trodde att han inte skulle överleva
- Något SM blev det inte
- Ponnyn får inte vara kvar hos oss längre
- Jag blev sparkad och var sjukskriven några veckor
Det finns dom som har det sämre än oss. Vi har mat för dagen på borden, tak över huvudet och några ponnyer i stallet.
Vi är friska och mår ganska bra.
Men... ett sånt här år som 2012 har varit vill vi ALDRIG ha mera!!
Bättre dagar i livet vill jag ha
Tårar är ord från hjärtat som munnen inte orkar säga
Ska det vara så här?
Vad är meningen med min blogg?
Det är att jag får skriva av mig mina tankar och funderingar, sånt som ingen vill eller orkar lyssna på. Det är skönt att få ur sig allt elände och det är lika skönt att ingen läser det. Speciellt inte mina vänner!
Mina närmaste vänner har tröttnat på allt tjat om den sjuka ponnyn, att det är så synd om min dotter som inte kom dit hon ville. De, några stycken, orkar inte mer det förstår jag. De pratar inte om ponnyn alls, de svarar knappt inte när jag måste få ur mig allt elände om henne och dottern.
Det värsta var när jag till en av de närmaste vännerna sa följande;
Det känns som om det gick för bra för dottern på ponnyn, de vann så ofta, att det här är straffet som hon får i och med att ponnyn inte blir frisk.
Vännen svarade inte alls...
Egentligen känner jag då att det är trots allt en ytlig vän, en vän som inte kan acceptera mig, oss som vi är och inte kan ta till sig att det har gått bra för dottern på ponnyn. Kalla det avundsjuka.
Nu när jag skriver, i denna stund, känner jag mig helt tom!
Varför fortsätta med att skriva? Jo, det gör jag nog, känner ingen press utan jag skriver när jag får lust och behöver.
Dagarna som kom och gick, det var livet. Men vilket liv, år vi har haft. Vill ALDRIG ha tillbaka ett sånt här skitår till
I´m a strong person, but every once in a while I would like someone to take my hand and tell me Everythings gonna be alright
Älskade barn
Det var så svårt att igår berätta för dottern att ägaren tar hem sin ponny. Ponnyn hon haft i 2 år som sin egen. Vi har hela tiden vetat att hon inte var vår och att de skulle ha tillbaka henne någon gång.
Varför de tar hem henne, som de säger, beror på
1 det är deras ponny
2 jag kan inte stå och betala för en ponny som inte är frisk
3 Dottern har sina mål och de vet att hon inte kommer någonstans med ponnyn utan att hon behöver en annan
4 ponnyn är så lik sin mamma och det var ju tänkt att hon skulle ta över som avelssto
svar
1 det har vi vetat hela tiden
2 vi har tänkt och tänkt och tänkt och vi fortsätter gärna och betalar för ponnyn
3 dottern har haft sina mål med just den här ponnyn, ingen annan
4 det köper jag men ponnyn är inte så gammal så det ska vara nödvändigt att ta hem henne nu, hon kommer att gå i hagen som vilken annan häst som helst. De bryr sig inte om henne som vi gör!
Jag lider mest med min dotter, det går inte att trösta, det går inte att säga att det går över. Vi kommer aldrig någonsin glömma den här ponnyn. Hon är en drottning och vill bli behandlad som en också. Hon vill ha uppmärksamhet och kärlek, varje dag.
Det gör så ont i hjärtat att veta att en dag så står hon inte där i stallet. Vem ska prata så fort vi kommer ut.
Det kommer aldrig någonsin mer bli sig likt i stallet efter den dagen och hon kommer undra varför vi svek henne.
Varför fick hon inte stanna kvar hos oss...
Känner bitterhet mot en viss person som tjatat sig till att ponnyn ska hem! Usch, allt i egen vinning för att man ska få som man vill när man fattat missnöje, hat mm mot mig!
Du är vuxen och borde ha tänkt annorlunda!!
Olyckliga dagar väntar
Svaret vi inte ville ha
Så, nu är det klart att vi inte får behålla vår ponny som inte är vår. Ägaren ringer mig snart men har svarat på mitt sms att de tar hem henne.
HUR ska jag kunna berätta det för min dotter?
HUR ska hon kunna leva utan den ponnyn?
HUR ska jag få henne motiverad att fortsätta med andra ponnyer?
Kan någon svara på det?
En mörk dag i mitt liv
Ett sista försök till bättring?
Så igår var veterinären ute, vår stallveterinär, och han tog ett borreliaprov på ponnyn. Nu får vi se.
Hovslagaren var ute och drog av henne skorna, hon behöver inte ha skor nu när hon ska vila och bara vara. Han hade sin åsikt om varför hon blev dålig och inte blir bra. Han tycker även att vi ska betäcka henne.
Hon är i våra tankar dygnet runt. Man kan inte sova ibland för man tänker på hur det har varit innan hennes sjukdom, under hennes sjukdom och i nuet nu. Det går inte att få bort henne ur tankarna en enda jävla sekund!
Och jag störs av det egentligen, vi borde kunna få ha vanliga liv och tankar ibland men det går bara inte.
Dottern sover inte om nätterna och jag har ständig magkatarr.
Allt kretsar runt henne och hon är värd det!
Om någon vecka får vi svar på provet och sen får vi ta ny ställning till hur vi ska göra med henne. Vi vill ha henne frisk igen. Vi vill att hon ska se glad ut och hoppa och fara i hagen och när dottern rider henne, så som hon brukar göra men inte gör. Hon galopperar till maten så hon kan inte ha så ont.
Hon är den bästa, den allra allra bästa och hon vet om det.
Hon är i mina tankar varenda dag och jag önskar jag kunde göra mer för henne. Vet att jag har gjort det vi kan men ändå...
Dagarna kommer och går, dagarna som är vårt liv!
Kram
Ibland orkar man bara inte
Har inte orkat skriva och har heller inte vetat vad jag ska skriva om.
Vi väntar fortfarande på besked om hur det ska gå med ponnyn. Ska hon flytta hem eller ska hon vara kvar hos oss?
Ingen hör av sig och ingen skriver längre något på Fb på våra loggar. Det har man inte gjort på länge.
Jag undrar vad vi har gjort?! Att bete sig så mot mig som är vuxen det är helt ok. Men inte mot min dotter! Hon har absolut inte gjort något illa mot dom eller mot någon annan i deras familj!
Jag har säkert gjort flera saker som är fel, jag har pratat och jag har klagat med mina vänner och det har säkert gått fram. MEN, var arg på mig och inte på min dotter då...
En vänskap börjar alltid så bra och tyvärr slutar det ibland som vår har gjort nu, i total skit. De har valt det och de har inte berättat något.
I somras var det inte så men nu är det aldrig en kommentar. I snart 2 veckor har vi gått och väntat på att de ska höra av sig om vad de beslutat. Troligtvis vet de redan men tänker väl att vi ska få gå där och vänta...
Min dotter sover dåligt pga att att hon inte vet om ponnyn får stanna eller inte. Så klart hon gör, hon har massvis med funderingar i sitt huvud om hur det ska bli.
Ska de ta hem sin ponny eller får hon stanna?
En svår dag i mitt liv
Kram
Så har hon bestämt sig för sitt liv
För det första, det känns skönt att veta att ingen läser! Jag är anonym och det känns bra. Konstigt? Nej, inte alls för mig.
Min älskade dotter har bestämt sig för att sluta skolan, söka jobb utomlands inom hästar och lämna tillbaka den ej-friska ponnyn samt sälja sin andra ponny. Den 3;dje, den är mitt ansvar säger hon.
Bra, någon blir kvar till mej. Jag blir inte ensam kvar här hemma utan något att göra!
Det känns tufft när de väl bestämt sig men jag stöttar henne i allt det hon vill göra! Jag vill att hon ska få må bra och det gör hon inte hemma säger hon.
Hon klarar inte av att se sin ponny dålig, den andra ponnyn klarar hon inte av att rida för de blir bara osams när de tränar och den tredje är hon lite för stor för.
Varför kan inte livet vara lätt?
Varför måste det vara så svårt att se ens barn må så dåligt. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde göra ponnyn frisk och att de fick sätta igång med träning och tävling igen! Men jag har tömt ut och in på allt och det hjälpte inte.
Finns inga pengar kvar och då går det inte. Sälja saker, jag har funderat på att sälja trailern som är värd mycket och köpa en sämre igen men har bara tänkt tanken...
Jag hoppas att hon får styrka och mod och ork att ta sig igenom några svåra år till. Hon kommer sörja sina ponnyer till max. Hon kommer aldrig glömma dom men de kommer få det bra. Vad finns mer att säga?
Mitt älskade barn är 17 år snart och har fått så mycket stryk de senaste 4 åren att man förstår att hon inte orkar vara kvar hemma mer. Hon har vänner här men ponnyerna har alltid betytt mest för henne. Nu kommer jag att hjälpa henne att komma dit hon vill även om det är jobbigt. Jag gråter och hon håller inne med sitt.
Vi sover dåligt om nätterna och det kommer vi göra ett tag till.
Svårast blir när våra älskade ponnyer åker härifrån men vi kommer klara det. Jag vet det, även om det blir det tuffaste på länge. Våra älskade ponnyer
Jag har vikt mitt liv för hästarna och kommer så göra i fortsättningen också. Än är jag inte beredd att sluta med dom.
Våra ponnyer är det bästa vi har!
En dag i mitt liv pågår med många tankar
Kram
Ponnyerna dyrkar marken som min dotter går på, frågan är om hon förstår det?
Kan man gå och gömma sig?
Andra dagen efter beskedet. Vi går som i ett töcken och tänker, tänker och tänker. Pratar inte om det så mycket. Allt måste få ta sin tid nu och lägga sig.
Vi behöver båda få sova ordentligt. Tankarna på nätterna är nog värst, man vet att man måste sova men kan inte. Funderar på hur man skulle ha gjort istället för allt det vi gjorde.
Nu tar vi av skorna på ponnyn och så får hon gå i hagen. Sparar lite pengar och det behövs. Räkningarna från klinik och behandling kom igår, 2.200 kr. Tur det är lön snart.
Vi har lärt oss de sista månaderna att leva på ingenting. Inga dyra inköp och minimalt med mat som dessutom ska vara billig. Det går, det gör det.
Livet kommer gå vidare även efter det här men frågan är hur?
Vi äger inte ponnyn utan har henne på foder. Vad kommer ägaren göra? Hämtar dom hem henne eller låter dom oss behålla henne?
Alla i vår omgivning tycker så klart att vi ska lämna tillbaka henne och satsa på någon frisk ponny eller stor häst. Men hallå, hur lätt är det? Vi älskar denna ponny mest av allt i hela världen! Fatta det!!
I övrigt så fungerar livet, vi får våra nya dagar och vi hankar oss fram tillsammans, dottern och jag. Vi kommer klara oss. Vi kommer gå hela ur det här men jag undrar hur?
Vi fick i alla fall ytterligare en ny dag i livet
Kram
En sorgens dag igår
Efter drygt 4 månader så fick vi beskedet om att vår ponny är halt igen och vi åter på ruta 1.
Vad säger man? Inget, man gråter och undrar varför??
Dottern är förkrossad, hennes mål och drömmar kommer inte slå in. Hennes ambitioner är nere på noll.
Vi är ett team. Jag som mamma och så min dotter och hennes ponnyer. Den bästa ponnyn har verkligen varit bra med höga placeringar i nästan varje start, med höga procent och med ett go och vilja som inte många har. Man frågar sig om det gått för bra?
Men, hon har tränat ponnyn från noll till det dom kan idag! Då kan man väl inte säga att det gått för bra? De har kämpat under ett par år och bara blivit bättre och bättre. Så bra att hon hade ambitionen att rida ponny-SM nästa år!
Nu har vi inga ekonomiska resurser längre att fortsätta proceduren med att behandla, behandla och behandla. Nu får vi ge upp. Men vi vet att vi gjort precis allt i vår makt att försöka hjälpa henne och få henne frisk. Det gick inte!
Mina vänner är så trötta på mitt tjat om pengar, sjuk ponny m m så jag beslutade att börja med en blogg! En blogg där jag kan skriva ner alla mina tankar. Jag väljer det för att slippa prata sönder andra.
Det känns ok.
Mitt liv, mina dagar har jag tillsammans med min dotter. Vi är själva med hus, trädgård och ponnyer. Ponnyerna är för många, huset för stort men vi har valt att bo kvar istället för att bo i någon lägenhet.
Ponnyer går inte att sälja idag har vi märkt. Annons efter annons och ingen är intresserad. Så här står vi, en vinter till med allt slit i mörker och kyla. Det är värt det trots alla tunga timmar ute i stallet.
Vi lever bara en gång och varför ska man då inte hålla på med det man vill.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade kunnat göra mer. Jag önskar att jag hade de resurser så jag hade kunnat fortsätta behandla vår ponny. Jag önskar att min dotter ska få bli glad igen!
Ja det är sorgligt, allt kommer bli bra, någongång. Visst, visst är det så, men när? Självklart kommer vi komma vidare. Ponnyn får nu gå i hagen och vara ponny, sen får vi kolla henne igen till våren.
Ska vi leta efter en ny ponny eller ska vi leta efter en stor häst är nästa fråga? Var ska vi ha den, boxarna räcker inte och inte heller min lön. När allt har lagt sig lite, då får vi prata om hur vi ska göra.
Nu ska vi försöka gå vidare, en dag i taget. Det kommer lätta lite undan för undan. Vi kommer aldrig sluta älska den här ponnyn, hon som varit så tapper!
Jag avslutar dagen med att säga, jag älskar min dotter mest av allt och kunde jag skulle jag göra allt bra igen!
Kram
En ny dag i mitt liv har börjat
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
